”Jag säger inte att det är lätt, det gör jag verkligen inte. […] Det kan vara smärtsamt att förändra arbetssätt och övertygelser. Man kanske känner att man inte orkar eller vill. Det är mycket som bjuder motstånd. Men det är just där – i motståndet – som den kollegiala kraften har potential att verkligen göra skillnad” (Hirsh. (2022, s. 195).
I morgon är det sista tillfället att leda det kollegiala samtalet kring innehållet i boken ”Relationellt ledarskap i klassrummet – så skapas magi” av Åsa Hirsh och citatet jag valt ut syftar till att utmana tänkandet. Hirsh som är docent i pedagogik har genom sin forskning identifierat åtta aspekter som får elever att lära sig, utvecklas och trivas i skolan. Dessa presenteras ingående i boken, där bland annat elevernas egna röster får ett stort utrymme. Det handlar kort och gott om vad som får skickliga lärare att lyckas i klassrummet.
Under semestern läste jag avhandlingen ”Ledarskap för lärares lärande – Förstelärare som lärarledare” av Frida Grimm som handlar om kollegialt lärande i skolan där förstelärare leder kollegor i arbetet med undervisningsutveckling, vilket fick mig att reflektera över hur jag som förstelärare ställer frågor. Enligt forskaren Frida Grimm behöver förstelärare ställa mer kritiska frågor i samtalen med kollegor för att det ska leda till undervisningsutveckling. Forskaren bekräftar således det redan kända; att lärare ”behöver ett utmanande och undersökande förhållningssätt för att utvecklas.” Undviker jag att ställa de kritiska frågorna? Jag tittar tillbaka på mina frågor och pustar ut.
Det är viktigt att förstelärare ges möjlighet att leda lärares lärande i en tillåtande kultur som präglas av psykologisk trygghet. Det behöver finnas en öppenhet för att ställa frågor som utmanar lärarnas tänkande om sin egen undervisning och elevernas möjligheter till bättre lärande, utveckling och välbefinnande. ”Varför gör vi som vi gör? Och vad händer med elevernas lärande när vi gör det?” Vad är det vi inte gör som vi borde göra? Vad hindrar oss från att göra det? är viktiga frågor för att utmana tänkande och handling. Vilka ”sanningar” om undervisning och lärande hindrar egentligen lärare från att våga ta ut svängarna och arbeta med förnyelse av undervisningen?
Jag tror också, vilket framgår i avhandlingen, att förstelärarens ledarskap behöver synliggöras bättre av skolledare i verksamheten. Om förstelärarna har ett ledarskapsuppdrag, dvs. att leda lärarnas lärande behöver skolledare ge stöd och lyfta fram uppdraget i kollegiet. Arbetet behöver vävas in i det systematiska kvalitetsarbetet och ses som ett värdefullt och berikande samskapande, som ska gynna hela verksamheten. Det är, vilket forskaren Frida Grimm uttrycker i en intervju, viktigt att förstelärare vågar anta ledarskapsrollen samtidigt som lärare behöver tillåta dem att göra det. I en kultur av samskapande handlingar delar förstelärare och lärare ansvaret för all undervisningsutveckling på skolan. Trots att undervisning är mångfacetterad och svår att kvalitetsgranska, så är det fullständigt nödvändigt. God undervisning – går det att identifiera? Budskapet i Hirsh bok är åtminstone tydligt; vi får aldrig upphöra att vara nyfikna på den och aldrig sluta granska, analysera och reflektera kring den.
I morgon blir det således grande finale med kollegorna som jag fått glädjen att leda genom de här berikande samtalen, sedan väntar det som var tanken med allt – undervisningsutveckling i praktiken. Hur går vi från ord till handling? Vad är det vi behöver utveckla i undervisningen på vår skola? Vilken förnyelse behövs? Vilket stöd och samarbete behövs? Hur struktureras arbetet och hur blir processen inkluderande och hållbar? Jag har lagt Michael Fullans ord på minnet – om hur ”slösaktigt” det är att ha fortbildningsdagar och konferenser som inte leder till någon signifikant förändring i praktiken när lärarna återvänder till sin egen undervisning. Det är inte i linje med hållbar skolutveckling. Nu skriver jag ner frågorna som vi ska ta oss an i morgon. Frågorna öppnar för att lyfta de kritiska perspektiven.