Type your search keyword, and press enter

Det mellanmänskliga mötet blir än mer betydelsefullt i den digitala tidsåldern

Jag har läst ett riktigt guldkorn bland böcker om digitalisering. Boken Get Digital or die trying av Arash Gilan och Jonas Hammarberg belyser digitaliseringens transformerande kraft och betonar en viktig del som möjligtvis fått för lite uppmärksamhet, dvs. de mjuka värdena. Gilan och Hammarberg lyfter fram en paradox; ju mer vi digitaliseras, desto viktigare blir människan och det mänskliga. De element av oss som digitaliseringen inte kan ersätta.

De sammanfattar den digitala omvandlingen med tre ”sanningar”: allt som kan digitaliseras kommer digitaliseras, allt som digitaliseras kan kopieras och allt som kopieras sjunker i värde.Vidare lyfts 7K fram för att ta sig an det digitala mästerskapet: kunskap, kompetens, kundskap, känsla, kommunikation, kultur och konvergens. Konvergens står för styrkan som ser till att alla drar åt samma håll inom organisationen; dvs. att alla arbetar mot en gemensam målbild/vision. Kultur kan sammanfattas med bokens titel Get Digital or die trying; kultur är i fokus och inte teknologi. Ytterligare 2K är kommunikation och känsla som sätter fingret på det mellanmänskliga mötet. Vidare lyfter de fram kundperspektivet, vilket jag översatt till individperspektivet (det innebär inte att jag ser elever som kunder). Genom perspektivet synliggörs individens upplevelse som utgör den stora skillnaden. De två sista är kunskap och kompetens. Kort och gott, enligt författarna, tillhör kunskapen den som mest vill ha denoch ljuset riktas på betydelsefull kompetens; att gå från att veta till att göra; dvs. förmågan att tillämpa. Rätt person på rätt plats har kanske aldrig varit viktigare? Likaså möjligheten att påverka och vara medskapande.

Digital kompetens är en framgångsfaktor, likaledes att lära sig att lära samt social kompetens. I digitaliseringens tidsålder blir mänsklig interaktion avgörande; fokus på mellanmänskliga möten och ledarskap på alla nivåer. Kärnan i boken är att människan ska vara människa medan robotar tar hand om de delar vi gärna slipper. Gilan och Hammarberg kommer således fram till att digitalisering handlar väldigt lite om teknologi och mer om mellanmänskliga möten, ledarskap, ständig förändring och utveckling.

Under läsningens gång har jag applicerat många av Gilan och Hammarbergs tankar i ett skolperspektiv. En gemensam utmaning för alla skolor är att utvecklas i takt med omvärlden. Om vi tillämpar teknik för teknikens skull har vi hamnat i en återvändsgränd. Våra pedagogiska val ska så klart styra tekniken och inte tvärtom. Digitaliseringen ställer krav på att vi måste omforma lärmiljöer och undervisning så att alla elever rustas väl för nutid och framtid. Att koppla ihop teknologi och mänskliga sammanhang är givet och därmed blir ett av våra viktiga uppdrag i skolan att rusta eleverna med effektiva strategier.

Alla ska med på den digitala resan. Frågan är bara hur vi gör det på bästa sätt? Svaret finns hos individer som vågar pröva nytt för att lära och utveckla samt lär av misstagen längs vägen. Gilan och Hammarbergs utmaning får avsluta mitt boktips; Har du modet att surfa på den digitala vågen, trots att det finns en del hajar?

Bildkälla: Pixaby

“Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart”

Filmklippet ”Du ska inte tro det blir sommar”av Hjärnfonden sätter fingret på den viktigaste frågan i skolan, det vill säga tillgängliga lärmiljöer. Barn och ungdomar, som inte passar in i den traditionella skolmodellen, mår dåligt och är otrygga. De vill berätta något för oss när de vägrar gå till skolan, bråkar, underpresterar eller ”slocknar”. De som slocknar är både elever som har specifika svårigheter och elever som tänker divergent i ett otillgängligt konvergent system. Kanske slocknar också elever som ”klarar sig” eftersom de inte får möjlighet att nå så långt som är möjligt.

Filmen lyfter fram att lärare inte har tillräckliga resurser för att hjälpa eleverna, att föräldrar känner sig maktlösa och att elever är i gränslandet mellan liv och död. Vidare betonas att alla skolor ska leva upp till det självklara: rätt bemötande, möjlighet att må bra i skolan och nå sin fulla potential.Tillsammans måste lärare förändra bilden av vad skolan kan bli och leda sig själv och eleverna mot framgång.Tack vare sociala medier, bloggar och andra medier kan vi ta del av exempel där engagerade lärare tillsammans med kollegor lyckats skapa positiv framgång. Min önskan är att dessa också blir synliga i kollegiet på skolorna. Om vi bekymras över den berömda “Jantelagen”, så hindras vi från att göra det bästa för eleverna. Det finns en enorm kraft att ta del av om vi blickar ut, inspireras och börjar fundera på hur vi tillsammans (kollegialt lärande) kan skapa tillgängliga lärmiljöer. Allt börjar med en idé!

Med anledning av stundande sommarlov blickar jag tillbaka på ett lyckat läsår och kan konstatera att framgången åter igen beror på värdeskapande lärande; kopplingen skola, arbetsliv och omvärld, i tillgängliga lärmiljöer som stärker elevernas språk- och kunskapsutveckling, digitala kompetens, och handlingskompetens. När elever får lära genom att skapa värde för andra ökar motivation, engagemang och lust att lära. Det beror dessutom på att olika är normen; att alla elever oavsett funktionsvariationer är medskapare i ett lärande team, som utmanas av mig utifrån olika förutsättningar. Vi är bra på olika saker och har olika intressen som berikar lärmiljön. I framtiden går elever i skolan för att den berikar och är en integrerad del i samhällsutvecklingen ”på riktigt” samt öppnar upp för delaktighet och medskapande och tar till vara på alla elevers värdefulla ”jag”. I en skola där elever når sin fulla potential och mår bra har särskiljande lösningar ersatts med förebyggande insatser. Resurserna omfördelas och nyttjas mer optimalt genom ett nytt sätt att tänka.

Därtill har digitaliseringen gett oss fantastiska möjligheter att skapa tillgängliga lärmiljöer. Det är emellertid viktigt att understryka vikten av kombinationen digitalisering och värdeskapande lärande. Kreativ design för lärande, som jag presenterat i tidigare inlägg på bloggen, är namnet på ramverket. Ramverket har vuxit fram genom många års värdeskapande lärande samt mitt forskningsintresse gällande entreprenöriellt lärande, didaktisk design och tillgängliga lärmiljöer. I höst berättar jag på SETT SYDom att leda värdeskapande processer i tillgängliga lärmiljöer med språket i fokus och ger autentiska exempel som inspiration. Jag hoppas vi ses där!

Slutligen lånar jag Einsteins berömda ord: ”Det behövs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.” Varför organisera särskilda insatser i efterhand när det finns möjlighet att tänka efter före och organisera tillgängliga meningsfulla lärmiljöer, som leder till högre måluppfyllelse och att fler mår bra i skolan. Jag drivs av viljan att förändra tillsammans med kollegor och drömmer om en skola där alla barn och ungdomar mår bra, är medskapare, får möjlighet att nå sin fulla potential och känner glädje och lust att lära. Skolan ska vara en mötesplats för lärande och utveckling, men också en plats där drömmar och innovationer växer fram. Kan vi tillsammans utmana bilden av vad som är möjligt? Fundera vad du drömmer om att göra och gör det.

Jag tror, trots allt, det kan bli sommar eftersom vi sätter fart; ”att vara lärare är att vara del av något större. Vi är alla olika, men vi arbetar för samma sak” (Lärarförbundet).

Satsa på kollegialt lärande

Kollegialt lärande – ett kraftfullt redskap

Traditionellt tänkande och brist på visioner står i vägen för digitaliseringen i skolan, uttrycker Abdul Chohan, visionär och it-strateg från Bolton, i en intervju med nyhetssajten Voister. Skolan är bra på att göra fel saker gällande teknologi och digitalisering menar Chohan och lyfter fram en lösning; Glöm inte lärarna i digitaliseringen. Tekniken behöver implementeras på rätt sätt om den ska göra någon verklig nytta. Alltför många lärare har fastnat i ett ersättningstänk istället för transformationstänk. Om det fortsätter så kan vi vara säkra på att eleverna också fastnar i samma tänk och går miste om att utveckla betydelsefull digital kompetens. Gör om, gör rätt, är väl så passande i sammanhanget. Skolledare behöver ta täten och visa på goda exempel; hur teknologi och digitaliseringen ska nyttjas på bästa sätt i undervisningen. Om lärare förväntas stötta eleverna på deras väg mot digital kompetens så förväntas rektor göra detsamma med lärarna. Handledaruppdraget kan med fördel delegeras, exempelvis till förstelärare som förväntas vara kompetenta inom området. Det viktiga är att skolledaren ger tydligt mandat och synliggör det i teamet samt ger stöd under processen; uppföljning och efterfrågan av resultat. Jag är övertygad om att systematiskt kollegialt lärande, som har ett vetenskapligt stöd, är vägen vi alla tillsammans ska gå. Vägen kan så klart se olika ut, men vi behöver alla veta att vägen leder till stärkt professionellt lärande som förbättrar undervisning och därmed elevers möjligheter att nå sin fulla potential.

Chohan återkommer under intervjun till hur skolvärlden hindras från utveckling på grund av traditionellt tänkande och fixed mindset, vilket hänger ihop med att fortbildningsinsatserna riktats fel. Chohan beskriver hur man på Olive Tree skolan, där han är verksam, tagit hand om lärarnas fortbildning på ett systematiskt och genomtänkt sätt. För att digitaliseringen ska slå igenom är det viktigt att satsa på lärarnas utveckling såväl som elevernas. På Olive Tree slutar eleverna efter lunch på fredag så att lärarna kan träffas, utbyta erfarenheter och kompetensutveckla sig. Ett vinnande koncept tycker Abdul Chohan. Istället för att sätta av heldagar då och då för utbildning strävar vi efter en kontinuitet och att skapa en kultur där det är okej att testa och göra fel. På så vis kan vi skapa ett tänk där man lär sig använda tekniken på rätt sätt.  På tal om att bryta traditionella mönster i skolvärlden. När jag arbetade som processledare och handledde lärare i tvärvetenskapligt (tematiskt) arbete och språkutvecklande undervisning i grundskolan ägnade vi oss åt kollegialt lärande cirka två timmar i veckan (förmiddag), varje vecka. Det var ett bra koncept där lärare fick möjlighet att designa undervisning tillsammans och samtidigt stärka likvärdigheten. Året var 2006…

Lärarnas digitala kompetens stärks

Under läsåret 2016/2017 har jag, som tidigare framgår i olika inlägg på bloggen, handlett lärare på introduktionsprogrammen i språk-, läs-, och skrivdidaktik samtidigt som 1-1  satsningen implementerats i undervisningen. Vi har arbetat utifrån Skolverkets material inom ramen för Läslyftetoch modulerna vi arbetat med har valts ut med hänsyn till verksamhetens behov. Vi har således undvikit att “springa på alla bollar” och riktat fortbildningen rätt utifrån elevernas behov. Vi har zoomat in språk-, läs- och skrivutveckling i digitala miljöer och skapat möjligheter för att, bland annat, stärka undervisningen för nyanlända elever. Inom kort kan du läsa mer hur vi har arbetat under fliken Läslyftet – så har vi arbetat.

Eftersom jag också är speciallärare och arbetar ut mot hela skolan har jag tagit tillfället i akt och kopplat ihop allmänpedagogiken och specialpedagogiken i fortbildningen. Det har i synnerhet varit betydelsefullt att stärka likvärdigheten och att hela tiden tänka på hur vi tillsammans, med olika kompetenser, kan undanröja hinder som uppstår i lärmiljön. Vi har flyttat fokus från tankar om elever som problembärare till undervisning i behov av förändring (tillgänglig utbildning). Efter snart 60 timmars systematiskt kollegialt lärande framgår det tydligt varför tanken om långsiktighet är så nödvändig i skolvärlden; det tar tid att lära och i synnerhet om vi ska lära om och skapa förändring. Att förändra invanda mönster tar tid och kräver uthållighet. Det kräver att en handledare orubbligt leder arbetet framåt och tror på varje medarbetares inneboende kraft att lära och utvecklas. Dessutom krävs en närvarande skolledare som ger mandat och stöd för arbetet. Ytterligare en ingrediens som spelar en oerhört betydande roll i sammanhanget är kopplingen mellan teori och praktik. Forskningen har varit nära knuten till den undervisning vi planerat, genomfört och följt upp tillsammans varje vecka. Att handleda den digitala transformationen är en komplex process, men en fantastisk möjlighet. Det viktiga är att den som ska handleda teamet själv lever upp till det önskvärda. Det horisontella ledarskapet, där alla lärare är medskapare, är här för att stanna. Att implementera tekniken utan eftertanke, dvs. utan avläsning av skolkulturen och behoven är ett dyrt misstag. Det ville vi så klart undvika då 1-1 satsningen på introduktionsprogrammen genomfördes i höstas. Vi är precis i början, även om vi arbetat systematiskt, varje vecka, under ett läsår. Nu står vi inför en spännande fortsättning (om skolledaren vill förstås). Lärare, precis som elever, lär sig i olika takt, därför behöver vi se kollegialt lärande som ett långsiktigt och hållbart sätt att arbeta med skolutveckling. Kanske är det en frustrerande tanke i skolvärlden där mycket handlar om “brankårsutryckningar” och det som enkelt kan mätas, men jag vill visa på motsatsen; att det är en fascinerande tanke om hur en ny skolkultur kan formas, dvs. att lära sig att lära av och med varandra och därmed utveckla ett inre ledarskap hos sig själv, som får betydelse för andra. Att lära sig att leda sig själv är a och o för att sedan få elever att lära sig att lära och påverka sin situation.

Digitaliseringen och mellanmänskliga möten

Chocan ger ett konkret exempel där de sett otroliga resultat via digitaliseringen. Eleverna får till exempel alltid återkoppling i form av ljudklipp på enheterna kopplade till uppgifterna. Rätt använt har digitaliseringen också möjligheten att utjämna sociala skillnader mellan skolor eftersom eleverna kan prestera i samma takt om de får tillgång till samma läromedel. Dessutom utvecklar vi dem så att deras sociala mobilitet ökar. Vi har gjort motsvarande genom att utmana oss själva och delat med oss till varandra. Tillsammans har vi tagit till vara på teknologi och digitaliseringens möjligheter  i undervisningen, samtidigt som vi stärkt bland annat nyanländas  språk-, läs- och skrivutveckling. Genom att arbeta med en gemensam digital lärplattform Google Classroom, både inom teamet och tillsammans med eleverna, har vi synliggjort vikten av samarbetslärande samt ökat tillgängligheten. Undervisning har filmats och delats i den digitala lärplattformen, likaså dokumentation i bild och text av exempelvis studiebesök och andra undervisningsaktivieter. Webben har utforskats och elevernas erfarenheter och olika språkkompetenser har varit en tillgång i undervisningen. Vi har skapat en god balans mellan det digitala och det analoga och fokuserat på elevdelaktighet och inflytande. Dessutom har några antagit utmaningen att göra lektionsbesök hos varandra, filmat undervisningen och sedan ägnat sig åt kollegacoaching utifrån GROW-modellen. Tack för att ni berättade för hela teamet om denna lärorika process. Vi får inte glömma bort att i takt med att skolan bli mer digitaliserad behöver vi lägga tid på mellanmänskliga möten.

Avslutningsvis vill jag rikta mig till mina fantastiska kollegor som varje vecka, under snart ett läsår, deltagit i flera utmaningar, utmanats i tänkandet, bidragit till lärande samtal och förändring av undervisning. Digitalisering är så mycket mer än teknologi, och det behövs gemensam kunskap för att nyttja dess möjligheter. Vi har kommit en bit på vägen eftersom vi prioriterat rätt och dragit nytta av varandras olika kompetenser i syfte att driva processen framåt. Gamla metoder har omskapats och en del har ersatts med nya. Vi har tillsammans trampat upp ny mark. Den förändring var och en har gjort kommer att få betydelse för fler framöver. Vi har gjort en del misstag på vägen, men genom att lära av misstagen och göra bättre nästa gång, blir vi skickligare på det vi gör. Det finaste vi kan ge varandra och våra elever är möjligheten och stödet för att utveckla en lust att fortsätta lära (John Dewey). Om skolorganisationen inte har utrymme för systematiskt kollegialt lärande måste den förändras…

Bildkälla: Skolverket