Type your search keyword, and press enter

Berättelser som förändrar på SSG – Ett nationellt läsprojekt som blir lokalt läsfrämjande

Läsning för oss samman – David Lagercrantz

Genom berättelser lär vi känna oss själva och andra. Vi förstår hur det är att vara en människa bland andra människor…

I dag deltog jag tillsammans med kollegor i Läsrörelsens inledande konferens för läsprojektet Berättelser som förändrar, vilket var väldigt inspirerande. Vi lyssnade till Läsrörelsens ordförande Elisabet Reslegård som lyfte fram vikten av att ge alla barn ett språk. Ann Boglind, som är huvudpedagog i projektet lyfte fram skönlitteraturens starka och goda inverkan på läsaren samt hur vi kan arbeta med skönlitteraturen i undervisningen utifrån vetenskapliga metoder. Vidare förmedlade författarna David Lagercrantz och Johan Unenge samt skolbibliotekarie, lärare och elever från Möllevångsskolan hur läsning kan bli något lustfyllt och “coolt”.

Berättelser som förändrar är ett läsfrämjande projekt som ska lyfta fram berättandet i skönlitteratur, biografier, memoarer och serier. Det övergripande målet är att öka integration och fördjupa elevernas kunskaper och förståelse för människors lika värde. Vi menar att i en omvälvande tid då vår mänsklighet sätts på prov, kan en stark berättelse göra skillnad. Det är vår övertygelse (Reslegård, Elisabeth (2016) Berättelser som förändrar. Läsrörelsen).

Vilken glädje att Söderslättsgymnasiet är en av de utvalda skolorna som får möjlighet att delta i Läsrörelsens stora nationella lässatsning! 

Elever från olika program som läser svenska 1, 2 och 3 och elever från språkintroduktion ska genom inkluderande samarbete dela läsupplevelser och berika varandras lärande på olika sätt. Dessutom blir eleverna läsförebilder för andra ungdomar i och utanför skolan genom läsfrämjande uppdrag. Läsprojektet ger oss också möjlighet att stärka det kollegiala lärandet eftersom lärare i svenska och svenska som andraspråk, speciallärare inriktning språk-, läs-, och skrivutveckling samt skolbibliotekarier planerar, genomför och utvärderar undervisning och lärande tillsammans. Win-win! Vår tanke framåt är att koppla ihop fortbildningen i Läslyftet med projektet. Jag berättar mer om det i ett annat inlägg.

Vi integrerar skolans mediatek som mötesplats för lärande och via digitala kanaler möter vi elever och lärare från andra skolor, vilket öppnar upp för samtal som nyanserar och vidgar perspektiv. Ann Boglind, huvudpedagog i projektet, förmedlar att böckerna vi läser ska vara som en spegel och ett fönster för eleverna. […] Genom att tolka, förstå och känna sympati för litterära karaktärers handlanden uppövar man sin kreativa fantasi och man blir bättre på att förstå verkliga människor utan att alltid ha samma åsikt som de (Boglind, A. (2016) Berättelser kan förändra. I: Berättelser som förändrar. Läsrörelsen).

Läs mer om projektet via Läsrörelsens webbsida! 

Konsten att inte ge upp…

Det finns tre förutsättningar för att uppnå någonting meningsfullt. Den första är hårt arbete, den andra uthållighet och den tredje sunt förnuft.

– Thomas Edison

När jag läste boken Hjärna, Gener & Jävlar Anamma av Torkel Klingberg fastnade jag i synnerhet för kapitel åtta som heter Grit och jävlar anamma. Redan i samband med rubriken tänkte jag på Angela Duckworths forskning om begreppet “grit”. Jag har sedan 2013, då jag första gången såg hennes klipp på TED, längtat efter att få läsa en hel bok i ämnet. Nu finns den tillgänglig och heter Grit: Konsten att inte ge upp.

Hur mycket jävlar anamma har du?

I kapitel åtta i Klingbergs bok berättar han om grit: en persons förmåga att hålla fast vid långsiktiga mål, trots tillfälliga motgångar. En förändrad aspekt av motivation presenteras: kämpa i motgångar, trots att det inte är roligt. Klingberg är något på spåren när han skriver att “grit” skulle kunna förklara varför barn lär sig i olika takt. I boken kan man testa sig själv. Hur många “gritpoäng” får du? Alla har “grit”, men frågan är i vilken grad? Under läsningens gång flyttade jag fokus från alla undersökningar som gjorts gällande elevers “grit” och började fundera på hur det ligger till med lärares “grit”. Duckworth lyfter fram att intresse (inre motivation), passion och driv hänger samman med “grit”. (Det räcker dock inte med intresse.) Klingberg skriver: Du kan visa intresse för motion genom att köpa ett gymkort eller ett par nya joggingskor, men det krävs också lite jävlar anamma för att verkligen komma igång och sedan också fortsätta med träningen. Jag är en person med mycket “grit”, men inte i alla sammanhang, vilket tack och lov Duckworth bekräftar och Klingberg lyfter fram. Känslan av att något har ett meningsfullt syfte krävs också för att man ska ta fram sin inneboende “grit”. 

Kan vi träna upp “grit”?

Frågan är en utmaning för framtida forskare att undersöka, men Duckworth betonar några faktorer som spelar stor roll för inlärning, resultat och framgång och de är: intresse (inre motivation), rätt sorts träning, dvs djupträning (för att förbättra sig måste man göra något svårt och vara beredd på att ofta göra fel), tydligt mål och hopp (tron på att man kan förbättra sig och tron på att övning och träning kan ge effekt). Klingberg refererar också till Carol Dwecks forskning om mindset gällande respons/återkoppling. Barn som får lära sig vikten av att misslyckas, eller som får höra att de borde försöka prestera bättre, förbättras alltså mer. Kravlöshet gynnar absolut inte barn och elevers lärande! Likaså är det med lärares professionella lärande.

Jag sträckläste Klingbergs bok med glädje och efter en stunds eftertanke kom jag på att det var precis likadant när jag läste Den lärande hjärnan och Den översvämmade hjärnan. 🙂 Det är så viktigt att lärare lyfter in forskning om hjärnan och lärandet i undervisningen. Jag gör det bland annat i samband med undervisning i lärstrategier.

Undervisa nyanlända – Hur gör man?

Det är ofta jobbigt att kliva ur sin ‘bekvämlighetszon’. Som barn och som elev, som lärare och som människa. Ändå måste vi göra det för att utvecklas och för att lära. – Anna Kaya

 

I samband med Läslyftet och kollegialt lärande formar lärare undervisning för att möta nyanlända elevers behov. Jag handleder lärare som bland annat möter nyanlända ungdomar, därför arbetar vi utifrån modulen Grundläggande litteracitet för nyanlända ungdomar som ger oss vetenskapligt stöd under processen. I detta sammanhang vill jag lyfta fram och rekommendera boken Att undervisa nyanlända – Metoder, reflektioner och erfarenheter av Anna Kaya. Utifrån 16 framgångsfaktorer redogör Kaya för teorier, metoder och inspirationskällor samt hur hon anpassat undervisningen till de nyanländas behov.

Varje kapitel avslutas med reflektionsfrågor, vilket är jättebra! Följande frågor passar utmärkt att ställa under våra handledningsträffar:

  • Har du funderat över vad du skulle behöver förändra och utveckla för att dina elever ska få en bättre undervisning och utbildning? (fokus på egen professionell utveckling)
  • Vad innebär språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för dig? (vårt gemensamma utvecklingsarbete) Vilka konkreta exempel i din undervisning vill du dela med dig av?
  • Om du skulle observera en kollegas undervisning, vad i undervisningen och i klassrumsituationen skulle du kunna använda som bevis på att kollegan undervisar språk- och kunskapsutvecklande?
  • Hur gör du för att ta reda på dina elevers språkkunskaper och hur påverkar det planeringen och genomförandet av undervisningen? Hur planerar du för alla elever där exempelvis en del kan avkoda och andra inte?
  • På vilket sätt och i vilken utsträckning använder vi mediateket som resurs i undervisningen?
  • Hur kan du skapa tankemässigt utmanande uppgifter på en språkligt enkel nivå?
  • Hur tar vi till vara på modersmålet som resurs i undervisningen?

Boken ger värdefull inspiration för lärare som undervisar nyanlända elever och ett viktigt budskap förmedlas, vilket är inkluderingstanken. Rätt förhållningssätt är ett måste för att undvika att skapa en “vi och dom” känsla. Inom arbetslag behövs en gemensam förståelseprocess kring centrala begrepp, exempelvis vad inkludering står för (gemensamt yrkesspråk). Kaya refererar till Timperley, som menar att vi behöver förändra undervisning på djupet om vi ska lösa pedagogiska problem.

Kayas avslutande ord i boken är något som bör synliggöras på alla nivåer: Det är ofta jobbigt att kliva ur sin ‘bekvämlighetszon’. Som barn och som elev, som lärare och som människa. Ändå måste vi göra det för att utvecklas och för att lära.