På Bokmässan avslöjades hemligheterna bakom världens bästa skolsystem

Besöket på Bokmässan blev något alldeles speciellt i år. Förutom att jag utnämndes som finalist i Guldäpplet 2018 fick jag glädjen att lyssna på Lucy Crehan och hemligheterna bakom världens bästa skolsystem. En föreläsning som lockade många nyfikna åhörare.

För att få ut så mycket som möjligt av föreläsningen läste jag, dagarna innan, hennes bok Cleverlands – Vad skapar utbildning i världsklass? Crehan bjuder på ett intressant perspektiv bortom statistik och grafer. Istället får vi blicka in i undervisningsrummen, hemmen och kulturen i de länder som rankas högst i internationella kunskapsmätningar: Finland, Japan, Singapore, Shanghai och Kanada. Förutom att Crehan lyfter fram ett av mina stora intresseområden; vad skapar utbildning i världsklass, så var det hennes mod som fångade mitt intresse. En helt “vanlig” lärare som tröttnat på förutsättningarna i sitt arbete gav sig ut på en resa för att söka svar på varför skolan lyckas så bra i vissa länder.

Tanken med mitt inlägg är att först ge en kort inblick i vad som kännetecknar världens bästa skolsystem för att sedan zooma in det som är förstelärarens huvuduppdrag, det vill säga undervisningsutveckling av god kvalitet. Det utlovas inget facit, men förhoppningsvis några intressanta inslag att reflektera över.

Fem principer för högpresterande och likvärdiga skolsystem

I boken presenteras fem principer som ligger till grund för högpresterande och likvärdiga skolsystem. Principerna som hänger ihop och förstärker varandra innebär 1) att rusta barnen tidigt, redan i förskolan, så att de får möjlighet att öva sig i socialt samspel, utveckla goda baskunskaper och få utvecklas utifrån olika behov.

2) Den andra principen handlar om om tydliga kunskapsmål i läroplanen, bland annat fokus på färre ämnen, men att lära på djupet och att utgå från forskning när det gäller hur barn lär sig. Det handlar också om att föra in elevernas livsvärldar, skapa motivation och anpassa efter olika behov.

3) Den tredje principen är min favorit och även den princip som Crehan uppmanar dig att lägga på minnet om du bara väljer en av principerna. Det handlar om att uppmuntra elever att anta utmaningar istället för att sänka kraven. Denna princip fick mig i synnerhet att tänka på min egen undervisning eftersom jag alltid utmanar eleverna och aldrig sänker kraven. Läs mer i inlägget “Lär sig ta plats i samhället…” Crehan nämner bland annat betydelsen av ett dynamiskt mindset.

4) Den fjärde principen belyser ökad professionalisering och innebörden av effektiva undervisningsmetoder. Lärarna i de toppresterande systemen använder sig av undervisningsstrategier som har stöd i forskningen. På sidan 275-276 presenterar Crehan å ena sidan en lista med exempel på evidensbaserade undervisningsmetoder som fungerar effektivt och å andra sidan några som inte alls fungerar särskilt väl. Lärare bör exempelvis undvika att berömma eleverna för deras förmåga och istället rikta fokus mot ansträngning; se tidigare kommentar om dynamiskt mindset. Vidare bör lärare undvika att lämna eleverna ensamma att utforska nya begrepp och idéer. Dessutom är det ingen bra idé att låta eleverna vara passiva och bara lyssna på läraren. De ska så klart vara aktiva medskapande i undervisningen och få utvecklas så långt som är möjligt utifrån olika behov och förutsättningar.

5) Den sista principen, som är Crehans favorit, handlar om att kombinera ansvarsutkrävandet i skolan med stöd och hjälp istället för sanktioner. Hon ringar in kloka och förnuftiga lösningar i de besökta länderna som är intressanta för oss att beakta. Istället för att ”utse skyldiga och straffa skolor som inte håller måttet” samlas data in för att kunna hjälpa skolor att utvecklas. I boken berättas om hur de i Kanada, i varje skoldistrikt, bildar en så kallad ”familj” av skolor, vilket betyder att ingen av skolorna får lämnas efter. Skoldistriktschefen skapar exempelvis möjligheter för skolor att lära av varandra; att utbyta idéer och strategier. Rektors ledarskap är således viktigt så att lärarnas kompetens utvecklas. Crehan såg liknande upplägg i Singapore där varje skolområde har en skolområdeschef som leder utvecklingteamen på skolorna; ger stöd och råd för att driva utvecklingen framåt och skapar de förutsättningar som behövs för lärare att samarbeta. En intressant sak som minimerar riskerna att skolor inte håller måttet är satsningen på ledarskapsutbildning på alla nivåer i skolorganisationen. Det skapas exempelvis nätverk med framgångsrika skolledare som besöker skolorna och ger rektorerna stöd och råd samt ger möjlighet till samverkan mellan olika skolor. Här finns paralleller till förstelärarens uppdrag. Särskilt yrkesskickliga lärare bör fungera som en coach för lärare och möjliggöra, med mandat av rektor, att leda lärares lärande mot uppsatta mål gällande undervisningsutveckling. Ett framgångsrikt sätt att samarbeta kring undervisningsutveckling är genom kollegialt lärande. Crehan berör den tanken när hon lyfter fram strategin att placera särskilt yrkesskickliga lärare på de skolor där de behövs som mest.

Crehan berättar fler spännande hemligheter som gör skillnad, men de överlåter jag till dig som läsare att själv utforska. Boken är minst sagt läsvärd och öppnar upp för reflektion. Läs den med eftertanke och låt eftertanken spegla sig i det förebyggande arbetet ni skapar tillsammans på skolan. Kort och gott hänger de här principerna ihop. Det går således inte att tro på ”quick fix”, det vill säga att välja ut en princip och tro på resultat av världsklass. ”Alla delar av systemet måste dra åt samma håll”, förmedlar Crehan. Dessutom behövs ett kritiskt- och analytiskt förhållningssätt, vilket innebär att inte ”kopiera” andra länder rakt av utan istället inspireras och därefter tillämpa principerna på ett sätt som passar de förutsättningar och behov som finns i det egna systemet.

I slutet av boken resonerar Crehan kring jobb och yrkesförberedande utbildning, glädje i skolan och lärandet samt nyckelkompetenser i ett globalt kunskapssamhälle. Hon skriver om vilka kompetenser elever behöver utveckla eftersom dagens och morgondagens jobb kräver det, exempelvis problemlösning, kritiskt tänkande, kommunikationsfärdigheter och kreativitet. Crehan ger inga specifika råd gällande hur världens utbildningssystem ska gå till väga för att möjliggöra utveckling av sådana kompetenser, men hon lyfter några exempel att fundera kring. I både Singapore och Shanghai har man börjat uppmuntra till samtal och tillämpning av elevernas kunskaper istället för ett ensidigt fokus på prov. I Japan har man skapat utrymme i undervisningen för den nya tidens kompetenser och färdigheter genom att arbeta arbeta ämnesintegrerat i undervisningen. Det är viktigt att elever tillägnar sig djupa kunskaper så att de kan tänka kritiskt och analytiskt, ägna sig åt problemlösning och genom kreativt skapande omsätta idéer i handling och vidare kommunicera framgångsrikt. Crehan skriver: ”För att de färdigheter och kompetenser vi anser vara viktiga i dagens kunskapssamhälle ska vara av nytta för eleverna måste de läras ut inom ramen för en ämneskontext: utan en stadig bas av kunskaper att utgå ifrån saknar eleverna förutsättningar att överföra resonemang från ett område till ett annat och att lösa problem”. 

Under läsningens gång gjorde jag kopplingar till boken Världens bästa undervisning – i Finland, Kina, Sydkorea, Singapore och Sverige av Okhwa, Lee och Tomas Kroksmark (red.) som redogör för hur framgångsrik undervisning organiseras i de länder som har de bästa kunskapsresultaten. Boken berör grunderna till undervisning i världsklass. Precis som i Crehans bok frambringas betydelsen av samarbete mellan lärare för att skapa den bästa tänkbara undervisningen för alla. Genom kollegialt lärande hittar lärare således lösningar tillsammans på utmanande undervisningssituationer och ägnar all uppmärksamhet på att ha elevernas bästa i fokus. I dessa lärande gemenskaper har föredömliga lärare ofta en ledande roll (exempelvis förstelärare eller lektor); de handleder lärarna och främjar utvecklingsprocesser. Det framgår tydligt att lärarna känner passion för sitt yrke och är uppriktigt intresserade av elevernas lärande. Denna passion delar de gärna med sina kollegor i ett kollektivt samarbete som stöds av systemet. 

Om vi riktar blicken mot vad i undervisningen som leder till bättre lärande hos eleverna så ger boken några intressanta förslag. Det skiljer sig sig åt mellan länderna, men några gemensamma mönster går att ringa in, bland annat helhetssynen på undervisning och lärande och en hög medvetenhet kring hur undervisning designas, genomförs och följs upp. Ytterligare ett gemensamt mönster är aktivt lärande där eleven är i fokus och där hänsyn tas till olika behov och förutsättningar. Eleverna ges dessutom mångskiftande upplevelser i undervisningen, likaså möjligheten att tillägna sig djupa kunskaper som också är tillämpbara i verkliga situationer. De nyckelkompetenser som Crehan lyfter fram som betydelsefulla finns också presenterade i länderna som skildras i boken Världens bästa undervisning: bland annat kritiskt tänkande, kreativitet, problemlösning, omsätta idéer till handling och kommunikationsförmågan. Crehan påpekar att i de senaste PISA-undersökningarna inkluderas även kreativ problemlösning och samarbete kring problemlösning. Det hon upptäckte, vilket är intressant, var att de länder där eleverna hade goda baskunskaper som exempelvis att läsa, skriva och räkna även fick goda resultat i mer kreativa aspekter av lärande.

Ytterligare något som frambringas i bland annat boken Världens bästa undervisning är hur innovation främjas i undervisningen genom tillämpning av digitala verktyg. De används för att lära elever att bli kreativa, innovativa och digitalt kompetenta. Ser vi till våra reviderade styrdokument, där digital kompetens skrivs fram, framträder också tidigare nämnda nyckelkompetenser.

Till sist vill jag betona förstelärares och lektorers betydelse för undervisningsutveckling som har stöd i forskningen. De kan, enligt professor Kroksmark, utgöra en enastående resurs för skolutveckling – om de används för att ta fram lokalt giltig kunskap om lärande och undervisning som går att använda i praktiken. Samma tanke tror jag att Crehan är inne på när hon skriver att vi inte ska gå i fällan och ”kopiera” andra länders system. Vi behöver som nämnt utforska de behov och förutsättningar som finns i det egna systemet och koppla samman med den inspiration vi tillägnat oss genom att studera de länder som rankas högt i internationella kunskapsmätningar. Det finns inget facit, men böckerna innehåller många spännande exempel att utforska och inspireras av.

Sid: 282 i Cleverlands – Vad skapar utbildning i världsklass?

Referenser:

Crehan, Lucy (2018) Cleverlands – Vad skapar utbildning i världsklass? Studentlitteratur

Kroksmark, T. & Lee, O. (2017) Världens bästa undervisning – I Finland, Kina, Sydkorea, Singapore och Sverige. Studentlitteratur

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *