När skolminister Lotta Edholm ”varnar för att digitaliseringen av undervisningen kan ha gått för långt”, så menar hon nog att den är i behov av förändring och utveckling. I fredags publicerade TV4 en intervju med skolministern och barn samt lärare på Solbergaskolan i Stockholm kring digitaliseringen i skolan. Det förmedlades att Regeringen valt att pausa Skolverkets nya digitaliseringsstrategi för de kommande fyra åren, i syfte att lyfta in hjärnforskningen.
Att ”pausa” digitaliseringen av undervisningen känns lite som att försöka stoppa vågorna istället för att lära sig hur man surfar och utvecklar sin surfing. Lärarens uppdrag är att ständigt lära och utveckla kunskaper och kompetenser i syfte att utveckla undervisning som möjliggör för alla elever att lära och utvecklas optimalt. I intervjun med barnen i årskurs 5 framgår barnens perspektiv och det är tydligt att digital teknik fyller en viktig funktion i deras lärande. I svaren framträder att lärandet blir mer intressant, tillgängligt, roligt och berikande med digital teknik. Detta bekräftas även när lärarna i sin tur berättar hur digital teknik gör skillnad i elevernas lärande och utveckling – om det nyttjas på rätt sätt förstås. Det ska vara lärarens design som styr – inte tekniken. Lärarna berättar vidare att det inte handlar om att välja bort det analoga som exempelvis att skriva med penna och papper eller som skolministern säger att läsa ”riktiga böcker.” Det handlar istället om att ta kloka beslut, balansera och förena det bästa av ”två världar”.
I förslaget till nationell digitaliseringsstrategi för skolväsendet 2023-2027 står det att digital kompetens bland annat handlar om att förstå och använda digitala verktyg och resurser som stöd för det egna lärandet. Det står även att digital kompetens handlar om att kunna ”balansera” och att välja mellan det analoga och det digitala utifrån vad som skapar bäst nytta i lärsituationen och vad som är bäst ur ett hälsoperspektiv. I lärarens didaktiska designarbete är det således viktigt att lyfta in hjärnforskningens kunskapsbidrag, exempelvis kring vad som motiverar elever att vilja lära sig saker, vad som påverkar deras handlingar, vad som sker i hjärnan när de lär sig saker på olika sätt och i olika sammanhang. Lärarens ledarskap och didaktiska val i syfte att rusta eleverna som designers av sitt eget lärande är också otroligt viktigt. Det handlar om att få eleverna att styra och dra nytta av tekniken och inte tvärtom.
I Skolverkets uppföljning av digitaliseringsstrategin 2021 framgår det stora behovet av stöd och kompetensutveckling hos lärare och förskolepersonal när det gäller att nyttja digitala möjligheter i undervisningen. Likaså presenteras behovet av fler rektorer som vässar sin digitala kompetens och förmåga att leda digital transformation på ett systematiskt och hållbart sätt. Kanske har de lärare som kommit långt i det här utvecklingsarbetet inte fått tillräckliga möjligheter att sprida goda och framgångsrika undervisningsexempel i verksamheten? Till exempel hur lärande för hållbar utveckling går till i praktiken. Och än mindre fått stöttning i att skala upp dessa initiativ tillsammans med kollegor (kollegialt lärande) i verksamheten? Finns det exemplevis lärare som arbetar i vardagen med att sprida kunskap om forskning gällande digitalisering i skolan? Det kan vara klokt att dessutom ställa krav på huvudmannen i varje kommun – ge det stöd och de förutsättningar som skolledning behöver för att leda ett kvalitativt och hållbart digitaliseringsarbete (förändringsarbete) tillsammans med lärare och elever.
Sedan 2005 har jag arbetat utforskande och engagerat (både tillsammans med elever och kollegor) med att nyttja digitaliseringens möjligheter i undervisningen. Det har inte handlat om att ersätta läsning av böcker eller att utesluta penna och papper. Vi gör både och. Det handlar åter igen om lärarens design som är styrande – inte tekniken. Med digital teknik öppnas fantastiska möjligheter och samtidigt utmaningar, till exempel är det möjligt att variera undervisningen på ett annat sätt – att till exempel möta och tillgodose olika behov och förutsättningar. Därtill skapas förutsättningar för fler dimensioner i undervisningen och lärandet – att till exempel skapa upplevelser utöver det vanliga som intresserar, engagerar och motiverar elever till lärande – ett lärande som genomsyras av lärande för hållbar utveckling. En mer framkomlig väg än att försöka ”pausa” en naturlig utveckling är att satsa ordentligt på lärarnas kompetensutveckling kring innovativ didaktisk design – där det ena inte utesluter det andra i undervisningspraktiken. Det handlar om att kunna balansera för bästa effekt. I ett sådant utvecklingsarbete är eleverna meddesigners i undervisningen och designers av sitt eget lärande (erkännandekulturer, strategier och ökat handlingsutrymme) – på så vis ökar medvetenheten kring hjärnan och lärandet – och genom att odla en samskapande kultur utforskas hur eleverna kan ta bra beslut, styra och använda digitala resurser mer effektfullt för att optimera sitt lärande och utveckling. Här kan hjärnforskningens kunskapsbidrag tillföra en viktig del, men alltid tillsammans med professionens pedagogiska och didaktiska kompetens.
Vi behöver se upp för att hamna i ett perspektiv eller en lösning på något så komplext som att skapa rum för alla barn och unga att lära och utvecklas optimalt utifrån sina individuella behov och förutsättningar. Låt oss därför bredda perspektiven, lita på lärarna och öppna upp för en annan typ av kompetensutveckling för lärare som gör skillnad på riktigt – i praktiken.