Terminen avslutades med bokläsning, vilket innebär att jag fick anledning att läsa boken ”Relationellt ledarskap i klassrummet – så skapas magi” av Åsa Hirsh på nytt. Den här gången ska läsningen av boken ligga till grund för att jag ska leda ett lärarteam i ett antal kollegiala samtal under VT. Det ska bli spännande och lärorikt!
Det som är särskilt bra med den här boken är att det är elevernas röster som får ta stor plats och förhoppningsvis vägleda såväl lärare som rektorer. Att läraren ska vara kompetent inom sitt ämne är en självklarhet, men det räcker inte. Lärare behöver också bygga goda relationer med sina elever, vilket frambringas genom att se varje elev som medskapare i undervisningen och i sitt eget lärande, lyssna in eleverna och erbjuda meningsfull undervisning där de ges möjlighet till inflytande och påverkan i trygga lärmiljöer.
Boken berör olika teman, bland annat om hur lärare kan balansera det komplexa uppdraget, differentiera sin undervisning utifrån olika behov och göra undervisningen rolig, intressant och hanterbar. Hirsh lyfter fram lärarens viktiga förmåga att skapa variation i undervisningen och få till den där viktiga verklighetsanknytningen som motiverar och ökar lusten att lära. Ytterligare en viktig sak som lyfts fram i boken är hur vi kan hitta vägar att komma bort från den ”bedömningshysteri” som våra barn och unga upplever i skolan. Det finns, som det framgår i intervjuerna, för lite tid för att få in elevernas intressen, lära på djupet, och uppleva sidospår – dvs. kreativa inslag och bildning när allt ska ”pressas in”.
Vi behöver prata mycket mer med barn och unga om hur berikande och meningsfull de tycker att undervisningen är och lyssna in deras förslag och önskemål. När ALLA känner meningsfullhet och glädje över att vara i skolan då har vi lyckats!
De har fått skriva dikter om hur det är att befinna sig mitt i krisen. Nu byter gymnasieeleverna perspektiv och skildrar de äldres upplevelser. […] På Söderslättsgymnasiet ligger korridorerna öde. Men en del lärare är på plats. I ett klassrum håller Maria Glawe tillsammans med lärarstudenten Philippa Börjesson på att förbereda eftermiddagens lektion i svenska. Eleverna har fått i uppgift att skriva insändare utifrån äldres perspektiv på coronakrisen (Gymnasieelever ger röst åt äldres corona-oro (2020) Sydsvenskan).
I samband med coronapandemin ställde skolorna om till distansundervisning och fick därmed utforska nya vägar till lärande och utveckling tillsammans med såväl elever som kollegor. Digitaliseringen möjliggjorde förflyttningen av undervisningen medan lärarens förhållningssätt, kompetens och didaktiska val blev avgörande för undervisningens kvalitet och därmed effekt på elevernas lärande och utveckling. VFU:n fortsatte som vanligt för min lärarstudent Philippa, vilket resulterade i flera unika tillfällen att utforska och praktisera olika lösningar i undervisningen.
Parallellt med arbetet i skolan skrev jag boken ”Innovativ design för lärande” tillsammans med forskaren Staffan Selander. I den finns bland annat den forskningsbaserade modellen Learning-Design-Sequences, vilken Philippa, som en del av sin VFU, fick testa för att designa tillgänglig och meningsfull undervisning för alla elever. Modellen ger läraren stöd i att medvetet designa sin undervisning. Tanken är att modellen ska förstås dynamiskt som en process över tid, vilken innefattar aktivitetsloopar av olika slag. Kapitlet ”Learning-Design-Sequences – ett redskap för att designa undervisning” sv Staffan Selander i boken ”Att bli lärare” av Eva Insulander & Staffan Selander (Red.) användes som teoretiskt stöd under handledningen. Boken är grundläggande och heltäckande, vilket ger blivande lärare ett innehåll som kan användas genom hela utbildningen. Bokens olika delar ger en aktuell bild av läraryrkets möjligheter och utmaningar här och nu samtidigt som den lyfter framtidsperspektivet – hur vi kan skapa en hållbar skola för framtiden. Sammantaget ger texterna hela den bredd av kunskaper som en lärare behöver tillägna sig under utbildningen. Boken är ett stöd i den utbildningsvetenskapliga kärnan (UVK) men fungerar också som en första introduktion till de ämnesdidaktiska frågorna.
I januari släpps boken ”Att bli lärare” i en tredje upplaga med bland annat uppdateringar som knyts till den nya läroplanen (Lgr22). Jag har skrivit ett kapitel i boken ”Samskapande och inkluderande undervisning” tillsammans med forskaren Eva Insulander. Vårt kapitel handlar om hur lärare kan designa tillgänglig undervisning där det är möjligt att bygga gemensamma kunskaper med eleverna som medskapare. I texten reder vi ut vad samskapande undervisning innebär samt beskriver lärarens förändrade roll som didaktisk designer i komplexa lärmiljöer. Vi tar också upp hur ett teoribaserat utvecklingsarbete kan gå till samt hur det är möjligt att tänka i större skala kring undervisningsutveckling.
Jag tror på en moderniserad lärarutbildning där fokus riktas mot att väva ihop olika delar till en helhet utifrån ett innovativt och hållbart förhållningssätt. Det handlar bland annat om att stärka kopplingen mellan teori och praktik genom att länka samman ämnesstudier, utbildningsvetenskapliga studier och VFU till en helhet. Jag kan också se en stor professionell vinst för såväl skolan som lärarutbildningen att inrama lärarutbildningen och VFU utifrån ett LHU-perspektiv (LHU= lärande för hållbar utveckling). Det kan bland annat innebära ett mer dynamiskt och berikande samskapande mellan lärosätenas lärare, lärarstudenter och handledarna på skolan för att främja och stärka lärande för hållbar utveckling. Det är inte bara ett spännande kunskapsfält att utforska utan också helt nödvändigt för att skapa en god, relevant och meningsfull utbildning för barn och unga idag och framåt. De här tankarna leder oss tillbaka till Söderslättsgymnasiet och samskapandet mellan mig och min lärarstudent.
De har fått intervjua en äldre person om hur de upplever krisen och hur de föreställer sig världen efter corona. Många har blivit pushade att ringa sin egen mormor, morfar eller farmor och farfar, säger Philippa (Gymnasieelever ger röst åt äldres corona-oro (2020) Sydsvenskan).
VFU:n blev annorlunda för Philippa eftersom hon bara fick möta eleverna via skärm. Dock var eleverna vana vid att arbeta varierat med stöd av digitala resurser. De hade också under hela läsåret utbildats i olika lärstrategier som blev än mer användbara i samband med ”skola hemma”. Det som blev en utmaning var det samskapande arbetssättet och de verkliga uppgifterna med koppling till omgivande samhälle. Vi utgick från de didaktiska frågorna och fastnade extra länge i varför – frågan. Varför är det viktigt att eleverna lär sig just detta? Är det relevant, meningsfullt och knyter an till elevernas livsvärldar? På vilket sätt kan deras tänkande och handlande utmanas och stimuleras? Vilka kunskaper och förmågor utvecklas? Vilka kunskapskällor och resurser ska väljas ut? Hur designas lärprocesserna – finns det balans mellan samskapande processer och enskild fördjupning? Vilka hinder kan förutspås i undervisningen? Hur motiveras alla didaktiska val? Osv. I handboken för studenter ”På väg mot läraryrket” står att en ”professionell lärare är en skicklig organisatör som kan omsätta teori i praktik och variera sin undervisning på ett sådant sätt att elevernas kunskaper och förmågor utvecklas mot målen för verksamheten (s. 19). Philippa fick under sin VFU handledning i att tillämpa ett designorienterat perspektiv på lärande och bland annat möjlighet att designa undervisning med stöd i modellen LDS.
Ytterligare en utmaning var att koppla ihop värdegrundsuppdraget och kunskapsuppdraget i en språk- och kunskapsutvecklande undervisning som genomsyras av ett lärande för hållbar utveckling. En sådan undervisning kännetecknas bland annat av en mångfald av pedagogiska metoder, verkliga rika uppgifter och elever som aktiva medskapare i kunskapsbildningen och i sitt eget lärande och utveckling. Bland annat var utveckling av följande lärarkompetenser i fokus; förmågan att se helheten, att synliggöra situationer och förändring samt att sträva efter förändring (Läs mer i Bränberg, A. m.fl. (2020) Att undervisa för hållbar utveckling, s. 60).
Phillipa fick således planera, genomföra och följa upp en undervisning som var meningsfull, utmanande och berikande för eleverna i en tid då mycket av elevernas övriga skolarbete kännetecknades av enskilt och enformigt arbete vid datorn i hemmet (distansundervisning under pandemin). Det här värdeskapande uppdraget, som mynnade ut i insändare med verkliga mottagare utanför skolan, fick eleverna att bli intresserade och engagerade. Genom elevernas planering och genomförande av en digital videointervju eller telefonintervju var det möjligt att utveckla den kommunikativa förmågan samtidigt som deras arbete skapade något värdefullt för de äldre. Uppdraget genomfördes i en vardag då många äldre tvingades till ökad ensamhet och isolering i hemmet. En av eleverna fick sin insändare publicerad i tidningen under rubriken; Veckans insändare: Kanske är det de unga som ska isoleras.
Genom uppgiften lyfts lärande för hållbar utveckling fram: exempelvis elever som blir medvetna om komplexa samhällsfrågor och hur de val vi gör påverkar framtida samhällen. Vidare får de pröva sig i att kunna anta ett lokalt och globalt synsätt och att tänka utifrån olika perspektiv. Det finns inga enkla svar att förlita sig på. Det handlar om att arbeta med frågor som är här och nu, med tydlig koppling till en nära eller mer avlägsen framtid. Det handlar också om att låta eleverna skapa visioner för framtiden – om att tänka kring förändring av synsätt, värderingar och handlingskraft. Genom att eleverna fick skildra de äldres perspektiv, utforska och ta reda på information genom samtal och slutligen berätta deras story (göra deras röster hörda) genom insändaren var ett sätt att sträva efter förändring – att föreställa sig ett alternativt sätt att leva (Bränberg (2020) s. 60-62). Här ger läraren utrymme för elevernas nyfikenhet och får dem att vilja utforska nya idéer och söka nya lösningar på komplexa problem såväl i som utanför skolan. För många elever var detta ett nytt sätt att tänka och handla, vilket ställde Philippa inför en rad utmaningar. Här betonas såväl vikten av att eleverna bygger kunskaper som att de tränar sitt omdöme för att förstå och handla i olika situationer (Läs Glawe, M. & Selander, S (2021) Innovativ design för lärande).
I boken ”Att bli lärare” lyfts frågan; När blir man då en ”färdig” lärare? Redaktörerna resonerar sig fram och svaret kan liknas vid Tranströmers ord; Du blir aldrig färdig, och det är som det skall. Vi kan således använda boken som en första, samlad ingång till yrket eller som en uppslagsbok att ha nära till hands när man som lärare ger sig ut på en senare förändringsresa. Boken sista delar öppnar nämligen upp för att ta ännu ett kliv framåt i att vidareutvecklas i sin professionella lärarroll och samtidigt bli en aktiv medskapare i skolans utveckling på hållbar väg.
Förändring och hållbarhet i ett framtidsinriktat skolutvecklingsarbete lyfter frågor som exempelvis: Vad innebär det att anta utmaningen att leda framtidens skola i hållbar riktning? Hur kan ett förändrat pedagogiskt ledarskap möjliggöra för kollegialt lärande som utmanar och transformerar vanor i syfte att bygga professionella lärande gemenskaper som stärker undervisning och hållbart lärande och utveckling? (Glawe, M. & Selander, S. (2021) Innovativ design för lärande).
I boken ”Skolutveckling för hållbart lärande – teoretiska och praktiska perspektiv” (2022) av Christian Lundahl, Larissa Mickwitz och Pia Skott undersöker forskare tillsammans med skolledare, lärare och elevhälsa skolutveckling för hållbart lärande inom ramen för ett forsknings- och utvecklingsprojekt. Det handlar bland annat om att gå på djupet kring det som kallas ”the whole school approach”, dvs. att se till hela skolans verksamhet och behov i skolutvecklingsarbetet, där också elevhälsan inkluderas i processerna (Del 1 Skolutveckling – framväxt och teori). En central utgångspunkt i hållbart skolutvecklingsarbete handlar nämligen om att se till elevens hela lärande situation där välbefinnande, kunskap, kompetens och bildning står i centrum (Lundahl m.fl. 2022; Glawe & Selander, 2021). Det är således inte bara innehållet och strategier i undervisningen som behöver utmanas och utvecklas, utan även sättet att inrama och arbeta med skolutveckling så att den blir hållbar – att den tillfredställer dagens behov utan att äventyra framtidens (Lundahl m.fl. 2022). I bokens exempel utforskas hur förändringar i undervisningen kan reducera stress och göra att kunskaperna och eleverna (som är högpresterande) blir mer hållbara. Det är inte överraskande att läsa om hur ett stort betygsfokus låg till grund för den ohälsosamma stress som utvecklats i skolan. I boken lyfts också lärarnas perspektiv – den ökade stressen som får konsekvenser för elevernas lärande och utveckling.
Innovativt förhållningssätt öppnar nya möjligheter
Det innovativa förhållningssättet som inramar projektet utmanar gamla föreställningar och skapar motstånd, men öppnar samtidigt upp för pågående, innovativa och samskapande designprocesser med eleverna som aktiva medskapare. Ett sådant arbete innebär att lärare, skolledare och elevhälsa tar ett gemensamt ansvar för såväl kunskapsuppdraget som demokratiuppdraget (Läs Selander & Glawe, 2021). Med andra ord; så handlar det om att se till elevens hela lärandesituation där både välbefinnande och bildning står i centrum, men också om att engagera hela skolan i ett multiprofessionellt utvecklingsarbete (Läs Lundahl m.fl. 2022).
Lundahl med flera lyfter fram fyra kärnstrategier för att uppnå, den enligt forskaren David Hopkins, högsta graden av skolutveckling: Personifierat lärande – elever som designers av sitt eget lärande och utveckling professionaliserad undervisning – kollegialt lärande och multiprofessionellt samskapande, dvs. lärare m.fl. lär sig mer om vad olika elever behöver för att kunna lära. Det innebär att utveckla ett innovativt förhållningssätt i syfte att utforska olika pedagogiska strategier för att kunna göra undervisningen tillgänglig för alla elever. Intelligent ansvarighet – lärare tar ett gemensamt ansvar för att utveckla undervisnings- och bedömningspraktiker som kopplas till skolans balanserade mål. Nätverk och samarbete – handlar om hur skolan kan skala upp (stimulera och sprida) innovativa undervisningsexempel. Det kan beröra såväl samarbete inom den egna skolan som samarbete mellan olika skolor. Skolledare behöver då ta ett större ansvar än bara för den enskilda skolan. De blir ledare i och för det goda samhället (Lundahl m.fl. 2022, s. 51). Det här summerar Lundahl med flera som väsentliga aspekter i arbetet med skolutveckling för hållbart lärande. Vi befinner oss således i en brytningstid inom skolutveckling som berör innovativa förhållningssätt. Det har skett en förskjutning där frågor om skolors syfte och om att se hälsa och lärande som sammanflätade börjar ersätta ett snävare fokus på mätbara resultat. Lärande och hälsa går hand i hand. Det här kan bidra till att föra specialpedagogiken nära allmänpedagogiken och inrama själva idén om ”en skola för alla” på ett nytt sätt. Det innovativa förhållningssättet handlar om att gemensamt (jfr. multiprofessionellt utvecklingsarbete) utveckla nya ramar för tänkandet, liksom nya rutiner för hur undervisning kan designas (Glawe & Selander, 2021). Det handlar således om ett omdefinierat ledarskap för skolan, som särskilt tar tillvara på lärares utvecklade arbetsformer och framgångsrika problemlösningar i mötet med eleverna, för att kunna växla upp dem i fler klassrum (Håkansson, J. & Sundberg, D. (2018) Utmärkt skolutveckling, s. 52).
Den svåra konsten att förena skolans dubbla uppdrag till en helhet
I Skolutveckling för hållbart lärande riktas ljuset mot skolans dubbla uppdrag som behöver balanseras. Med en holistisk ansats på skolutveckling blir det väsentligt att ta hänsyn till skolans gemensamma målsättningar och skolans samtliga professioner. Under lång tid har det uppmuntrats till gemensamt arbete kring alla delar av läroplanen, men det har varit lättare sagt än gjort. Förändringsarbetet inrymmer en hel del komplexa utmaningar, vilket Lundahl med flera tar upp i boken. Det multiprofessionella samarbetet förutsätter att synen på elevhälsans arbete förändras från att vara en sidoverksamhet som kopplas in när svårigheter uppstår till att bli en del av ett större elevhälsoarbete med start i undervisningens kärna (Lundahl m.fl. 2022, s. 53). Bäst i klassen blir den skolledare som genom ett delat ledarskap kan leda, samordna och koppla ihop det pedagogiska arbetet med det hälsofrämjande arbetet utifrån ett långsiktigt och hållbart perspektiv. I ett sådant komplext utvecklingsarbete har exempelvis förstelärare eller processledare en nyckelroll. Bokens konkreta exempel skildrar hur ett sådant arbete kan gå till i praktiken. Det är intressant att ta del av hur det professionella lärandet och det dynamiska samskapandet växer fram över tid. Det är även intressant att se hur teori och praktik kan berika ömsesidigt – hur samverkan mellan forskare och skolans personal leder till ett professionellt lärande och professionella lärandegemenskaper med fokus på att förbättra elevernas lärande och hälsa i hållbar riktning. Vill man arbeta med skolutveckling för ett hållbart lärande behöver man således fundera över såväl helheter som delar. Det gäller att tänka i olika skalor samtidigt och att på riktigt omfamna hur hela skolans utvecklingsarbete hänger samman, hitta sin viktiga roll i detta sammanhang och vara beredd på att ständigt vara i rörelse tillsammans med andra.
